Speglar

En bra bild, sa hon.

Jag förstod inte.

En tråkig dörr.

En klassiker.

En kliché.

Tittar,

men ser inte.

Kommer ihåg orden;

"Gud är en gentleman."

När vi stannar upp,

ser vägen,

vill gå vidare

eller vända om.

Då har gud (du själv, bland annat)

inte sopat igen spåren.

Förflyttar mig,

bakåt, bort, inåt.

Minns ungdomen.

Utanförskap.

Det kluvna med tillhörighet.

Ett skapat utanför kan vara behagligt.

Men det är en illusion. En liten lögn.

Förlåt.

Man kan ångra sig också.

Vill blicka in.

Vara överallt,

utom där man är.

Då minns gentlemannen,

att cykla i sommaren,

bara fötter och bara ben,

sommarlov, solbad och lek.

Bästa kompisar.

Kan inte ha det bättre,

än att vara på väg,

på en cykelväg i sommarkvällen.

På väg till allt härligt (som fortfarande är härligt),

spel, film och godis.

En solig förmiddag i ett främmande land,

ser man något som tilltalar en.

Talar till en, faktiskt.

Något som triggar en punk i sinnet.

Ett själsligt igenkännande.

En spegel.

Den finns över allt.

Spegelbilden.

Det intressanta är att den är osynlig,

kanske ligger latent,

tills en av dessa speglar dyker upp

och ljuset får den att framträda,

som det verkar,

ur intet.

Då blir den blir synlig för oss själva.

Vi delar med oss av den,

till vänner och bekanta.

Den blir våra minnen.

Vi fångar den med en kamera.