Hon tycker det är vackert. Hon sitter på detta café, ett av alla världens caféer. De har nya koppar här. Keramik av den kraftigare sorten. Vita koppar med grönt inslag på fat med liknande mönster. Hon finner det tilltalande med de nya kopparna som garnityr på det bruna lite slitna bordet. Det är här den verkliga skönheten finns. I det som har rörts år ut och år in. Det nergångna. Att dra en kaffekopp till sig gör inga märken i bordet men det gör skillnad. De många rörelser som gått över detta bord, tappade skedar, spillt socker, kaffe, handflator, nycklar och andra ting har alla bidragit till den patina som hon nu studerar och hänförs av. De många känslor hos människorna som har suttit här. Hon föreställer sig alla olika personer och vad som kan ha fått det första sockret att spillas ut. Den ene berättar något för den andre. De kanske var vänner. Hon tänker att vi tror att känner varandra. Det gör vi också, men som fasaden på ett hus. Vi släpper in varandra. I hallen, i vardagsrummet, i köket. När vi kommer nära varandra får vi ta del av utsikten från husets bakre del. Den vackra trädgården. Vi känner varandra. Vi chockas sällan över vad som hämtas ner från vinden. Den atmosfär vi lärt känna och tycka om är förlåtande till sin karaktär. Den omfamnar allt dess ägare i sin omsorg, strävan och flykt och har samlat på sig. Blivandet av ett unikt system av objekt. Den atmosfär vi lärt känna och tycka om är ett enande av dessa objekt och subjektet, energin, det som föder rörelse.
Vi känner varandra. Ibland spelar vi chockade över vad som plockas fram ur skåpet. Vi vet inte varför men det är på sin plats med ett litet skådespel. Ibland finner vi att trädgården hyser växter vi inte känner till. Fina växter, men för oss främmande. Då får vi anledning att förkovra oss i vänskapens botanik. Ibland behöver vi inte spela. Ibland chockas vi över vad som hämtas ner från vinden. Kanske en bekännelse. Kanske var det då, för cirka tjugo år sedan, som det första sockret som spilldes ut. En servitris kom sedan med en fuktig trasa och torkade upp sockret med lätt hand, med tröstande ord om att det finns värre saker som sker i världen. Vad lite detta cafébiträde visste om vilken skönhet hon skapade i ögonblicket då den fuktiga trasan pressades över det strödda sockret och mot bordet och sedan drogs fram över den mörkt lackerade träytan. Långt där inne i den minsta av förening mellan sockret och bordsytan utspelar sig en hemlig dramatik. Det är där, där det finns friktion, där finns det liv. För ögat och kanske aldrig under en mansålder synligt men en vacker dag är det uppenbart. Vardagen och dess process, vilken aldrig kan beskrivas bättre än just vardagen, manifesterar sig i de föremål som däri brukats och förenats med varelser som dansat under tiden och dess skarpa tand. Hon får en bild i huvudet när hon tänker på det. En tand, som en skarp hajtand.
