Förbi henne åker en ung man i sin bil. Kvinnan ser honom inte.
Den unge mannen tänker på den gamla kvinnans tankar.
Hon minns.
Hon minns sin man, när han levde. Minns deras första år tillsammans.
Hon tänker på hur han var.
Hon tänker på sin gamla väninna som inte heller är vid livet.
De är döda, bortgångna.
Hon känner.
Gick hon ifrån dem? Lät hon dem lämnas?
Eller blev hon lämnad vid den mur hon nu står och hänger på?
Hon, endast hon vet, tänker den yngre.
Men det gör hon inte.
Hon tänker på att nu,
nu i denna stund
är hon de gamla minnenas projektion.
Enbart detta flyktiga väsen.
Hon ser den unge mannen åka förbi.
Den unge mannen samlar till sig sina tankar.
Han tänker att den dagen kommer
då han också står och blickar ut över de förgångnas paradis.
Han vet att han kommer att tänka på ungdomarna som passerar honom.
Allt som de befinner sig i. Allt som de tror att de befinner sig i.
På hur livets styrka, obevekligt, värker ut i deras kroppar.
Tänker på hur de svarar på detta utan ifrågasätta.
Det vattentäta skottet
mellan livets intensiva smälta och människans aktion.
Detta som de dagligen bär på
och som mynnar ut i mål om hur framtiden ska se ut.
Han tänker på
hur de undrar vad han tänker på,
vad han saknar, vad han lever för.
Detta är precis vad som sker.
