Hon blundar.
Tänker på muggen som precis på gränsen till outhärdlighet
bränner på fingrarna och handflatan.
Njuter av kaffet. Men detta är, inser hon, en illusion. Det
är i själva verket en kamp. Likt en förlossning där barnet lämnar en trygg
tillvaro och pressas ut i en ny, kall värld där filtar och famnar, speciellt
mammas, behövs för att införliva bara en liten känsla av hopp om att jaget inte
är krossat. På samma sätt sitter hon nu uppkrupen i sängen och väntar på att
medvetandet och det delvis socialt konstruerade jaget ska vakna till liv och på
livets uppmaning ta över och föra henne framåt i dagen från hemmets och
morgonens linda.
Hon tänker på ett ord hon hört;
Livsångest. Bra sätt att beskriva den kamp som man sällan själv har tagit
initiativet till. Det är solen och ljuset. Vågor eller partiklar, sak samma,
knackar och masserar våra ögonlock och när de spontant öppnar sig står själen
där i bara mässingen. Påhoppad igen, som vanligt. Ljusets korståg rycker fram,
längre in i kroppen. Själen, som bara vill väl, hjälper till att förmedla
ljusets elementära frälsning. I mötet med de i mörkret vaggande cellerna händer
det. Hjärnan kickar i sta och så snabbt som möjligt försöker den hitta den form
den senast verkade i, ett evigt relaterande till olika ting, arbete,
arbetskamrater, möbler, kläder och situationen i världen. Då vaknar jaget och
skuggan till. De, som alltid har något att uttrycka sitt missnöje över.
Kortslutningen är ett faktum. Livsångest. På samma sätt som dödsångest är en kramp
i systemet som inser sin egen utplåning, något oundvikligt, är livsångest, en
konvulsionisk respons på ljusets glada tillrop.
Det finns dock en behaglighet i kampen, tänker hon. Kampens
motsatta krafter ger känslan av att vara vid liv. Ett liv där vi är en del av
den grå vardagen med dess osynliga skönhet.
Livet vinner igen.
Hon njuter av morgonsolens värme
som tar
sig igenom fönstret.
Värmer hennes kinder.
Snart är kraften mobiliserad.
Snart far hon till jobbet.
