Float 2

F r e d a g

Ensam som himmelen

Hon sitter stilla och tänker och tittar på dem runt omkring. Ganska många turister men de flesta är ändå semesterfirande inhemska. Det är som vanligt. Tyngden från vardagens slöja finns även här. Men när hon ser människorna som är på väg, ser hon även sprickorna där hennes drömmar tränger sig ut och tar henne vidare, bort från tiggarnas håglösa uppsyn, från lunchrastande stressade människor och deras matrester, från plast, från engångsförpackningarna. Ekorrhjulet kan inte bli tydligare än på en tågstation. Världen krymper, tänker hon.

Hon tänker på sin moster som inte gör annat om dagarna än att paketera måltider i plast. Det är hennes jobb. Det är vad som får henne att gå runt, kunna bo, ordna för sina barn. Arbetet är såklart inget självändamål, men det måste göras för att kunna köpa sig tid till umgänge med barnen. För att kunna ge dem saker som de vill ha, som de i sin tur tror att de skulle må bättre av att få. Det är slöjan som gör livet monokromt. Från henne till hennes barn finns en vallgrav. Inte som skydd för henne. Nej, hon måste simma genom ett saltfattigt, turbulent vatten av konsumtion för att nå dit. Att det är så lång väg till livet och kärleken.

Hon får nästan panik när hon tänker på det. Hon ser framför sig avståndet som finns där utan att man ser det. Hon föreställer sig hennes moster ståendes framför sina barn och räcka ut armarna utan att kunna nå dem. Som en mardröm där man kan se parallellvärldar i en och samma vision. Hon tänker på indianen i drömmen hon hade förra veckan.

Framtiden, brevet och det omedvetna

I djupet av det omedvetna finns en gång

som är förbunden med livets oändliga enhet

Där finns ingen tid

Ibland sipprar episoder upp till ytan av det medvetna

Filtreras av tidens jord

Små pärlor av händelser som ännu inte inträffat

yppas av oss utan att vi riktigt vet varför

Bilden är inte klar

Vi tror att den tillhör det sammanhang vi befinner oss i

Men den är en del av något annat

Ett brev till oss själva

Menat att läsas

många år senare

Morgonkaffet

Hon blundar.

Tänker på muggen som precis på gränsen till outhärdlighet bränner på fingrarna och handflatan.

Njuter av kaffet. Men detta är, inser hon, en illusion. Det är i själva verket en kamp. Likt en förlossning där barnet lämnar en trygg tillvaro och pressas ut i en ny, kall värld där filtar och famnar, speciellt mammas, behövs för att införliva bara en liten känsla av hopp om att jaget inte är krossat. På samma sätt sitter hon nu uppkrupen i sängen och väntar på att medvetandet och det delvis socialt konstruerade jaget ska vakna till liv och på livets uppmaning ta över och föra henne framåt i dagen från hemmets och morgonens linda.

Hon tänker på ett ord hon hört; Livsångest. Bra sätt att beskriva den kamp som man sällan själv har tagit initiativet till. Det är solen och ljuset. Vågor eller partiklar, sak samma, knackar och masserar våra ögonlock och när de spontant öppnar sig står själen där i bara mässingen. Påhoppad igen, som vanligt. Ljusets korståg rycker fram, längre in i kroppen. Själen, som bara vill väl, hjälper till att förmedla ljusets elementära frälsning. I mötet med de i mörkret vaggande cellerna händer det. Hjärnan kickar i sta och så snabbt som möjligt försöker den hitta den form den senast verkade i, ett evigt relaterande till olika ting, arbete, arbetskamrater, möbler, kläder och situationen i världen. Då vaknar jaget och skuggan till. De, som alltid har något att uttrycka sitt missnöje över. Kortslutningen är ett faktum. Livsångest. På samma sätt som dödsångest är en kramp i systemet som inser sin egen utplåning, något oundvikligt, är livsångest, en konvulsionisk respons på ljusets glada tillrop.

Det finns dock en behaglighet i kampen, tänker hon. Kampens motsatta krafter ger känslan av att vara vid liv. Ett liv där vi är en del av den grå vardagen med dess osynliga skönhet.

Livet vinner igen. 

Hon njuter av morgonsolens värme

som tar sig igenom fönstret.

Värmer hennes kinder.

Snart är kraften mobiliserad.

Snart far hon till jobbet.

N e g a t i v e t

Förnimmelse på plan 2

...och där stiger vi av.


"Är det där inne kanske?",
sade han hoppfullt.


Han gick in
och kom aldrig mer igen.




Femtio år passerade.
Några människor (vuxna och barn) tog lilla promenaden.


De hittade svamp, en svångrem
och en rostig termos.




Senare samma dag hör man henne;
"Ja... bla bla... ungar... bla bla...
ska stoppa allt i munnen."




När barn är nyfikna och lättroade,
kan mammor vara, typ, tvärtom.

Speglar längs vägen

En åldrad kvinna står och tittar ut över kyrkogården.

Förbi henne åker en ung man i sin bil. Kvinnan ser honom inte.

Den unge mannen tänker på den gamla kvinnans tankar.

Hon minns.

Hon minns sin man, när han levde. Minns deras första år tillsammans.

Hon tänker på hur han var.

Hon tänker på sin gamla väninna som inte heller är vid livet.

De är döda, bortgångna.

Hon känner.

Gick hon ifrån dem? Lät hon dem lämnas?

Eller blev hon lämnad vid den mur hon nu står och hänger på?

Hon, endast hon vet, tänker den yngre.

Men det gör hon inte.

Hon tänker på att nu,

nu i denna stund

är hon de gamla minnenas projektion.

Enbart detta flyktiga väsen.

Hon ser den unge mannen åka förbi.

Den unge mannen samlar till sig sina tankar.

Han tänker att den dagen kommer

då han också står och blickar ut över de förgångnas paradis.

Han vet att han kommer att tänka på ungdomarna som passerar honom.

Allt som de befinner sig i. Allt som de tror att de befinner sig i.

På hur livets styrka, obevekligt, värker ut i deras kroppar.

Tänker på hur de svarar på detta utan ifrågasätta.

Det vattentäta skottet

mellan livets intensiva smälta och människans aktion.

Detta som de dagligen bär på

och som mynnar ut i mål om hur framtiden ska se ut.

Han tänker på

hur de undrar vad han tänker på,

vad han saknar, vad han lever för.

Detta är precis vad som sker.

T o t e m

Kamrat Sol

Vy från sjukstugan

Han snörvlade till,

reste sig halvt ur dödsbädden,

sa åt sina gäster att hålla käften,

och med, av feber, skakande händer

slog han omkring sig,

tills han hittade kameran,

gjorde sedan ett taffligt försök

till inställning.

Sen small det bara.

Ljudet av en Nikon,

som smattrar vasst,

uteblev dock.

N 59° 15.482', E 14° 32.174'

Geten och natten

Passerar Björkhagen och så vidare

 

Etta med kokvrå och tvångstankar. 12.500:- /mån.

[I Kärrtorp finns ett företag som heter K-Tryck.]