Solens vittne

Det femte elementet.

Det är inget annat än att vittna

föreningen av de föregående fyra.

Vindpinat öga

Nere vid hamnen

Detta var nödvändigt,

fortsättningen på ett arbete som pågått i månader.
Vi har tagit oss igenom det ogästvänligaste av landskap.
Jag vet inte vad som är drivande.
Det verkar som om jaget nästan är bortkopplat.
Ansträngningen innebär att detet tar kontrollen,
inga tankar om framtiden,

inte mer än korta reflektioner,

nuet.
Detet pressar minna sinnen till ett rakblads skarphet.
När jag balanserar där,
finns inget utrymme för färger och nyanser.
Verkligheten, som jag annars känner den är färgrik och nyanserad.

Nu tornar upp den sig.
Svart och vit.
Kanske är detta den sanna verkligheten,

becksvart och kritvit.
Inget annat.
Inget annat existerar.
Innebörden i schack har aldrig varit tydligare.
Det svartvitas dramatik.
Krig.

Är nere vid hamnen nu.
Lite lugnare här, tid för reflektion.
På väg att lägga ut.
Men det är inte slut,
inte förrän jag ser skeppet upptas och förenas
och blir evig med horisonten.
Den varmt ljusa horisonten.
Jag skulle gärna vara där.

Lejon - tapperhet

Pappas krigare.

Igen och igen och igen

Jag går ut i skogen,

ser på ljuset långt borta.

När slutaren slår är jag där.

Jag skulle kunna bli en låt.

Mgmts´ "kids".

Den dubbla evigheten

Döden

eller

livet som aldrig blev.

Vilket gör mest ont.

Just nu; det senare.

Har tidigare skrivit att vi alla är små inför döden.

Vi föds fria från skuld.

Ett tag ville jag åka till månen.

Det vill jag inte längre,

skulle bara förstärka melankolin.

Tror inte att det är meningen

att vi ska få ett sådant perspektiv på vår tillvaro

som att se jorden som en liten spelkula

och veta att där pågår en strid,

en strid om och mot vardagen.

Föds fria,

gråter över en tappad glass,

glada över några streck med en tuschpenna.

Vi lär oss,

våra föräldrar betyder allt.

Vi lär oss hur man ska göra.

Våra kroppar växer,

livet är en lek.

Vi får händer att greppa småsten med,

att kasta ut i vattnet.

På händerna växer små naglar,

ifall det skulle klia någonstans.

Håret är mjukt och lent,

vi får det för att inte bli förkylda

en vårdag när vinden är sval.

Vi får tänder att äta maten som våra förldrar ger oss,

för att vi ska växa.

I striden om och mot vardagen

ser de oss växa.

Vi lär oss läsa,

kommunicera.

Berätta.

Livet som aldrig blev.

I valens inre

Lister, tassar, fräsning och grundfärg.

Processen

Det är så tydligt nu.

Det är inte jag som talar längre.

Det är en röst från det frö

som planterades medan jag sov.

Det som kommer så långt inifrån.

Det är så tydligt nu.

Har inte en chans

mot den urmänniska

som visar sig nu.

Vill inte ens.

Detta är ett måste.

Kan inte bara lämna.

Måste vara en process.