12 december 2009

Livet - ett leksakståg




Medelklassmannens förbannelse.
Det har inget att göra med tragiska händelser.


Medelklass.
En stor socialt lobotomerad massa.


När jag var liten så ville jag vara punkare.
Men jag tillhörde inte någon engelsk arbetarklass,
så det var ju lite svårt.


Allt fanns.


En kollega berättade en gång om lobotomitågen.
Det var på Beckomberga,
de som var lobotomerade gick omkring, planlöst.
Så var det någon som tog rygg på en annan.
De gick upp och ned i korridoren.
Fler hängde på.
De slutade med ett lobotomitåg.
Avd. 54 tur och retur.


Så sitter man här på tåget,
väntar på att indianerna ska komma.


Det kommer inga indianer,
om inte någon ställer dit små indianfigurer.
Det visar sig vara ett miniatyrtåg av märket Märklin.
Fint ska det va!


Det finns ju alltid reservdelar.
Det finns ju alltid ström.
En liten timer som går igång på morgonkvisten.
Så rullar vi igen.


Det fina med att vara lobotomerad
är att allt ter sig som nytt.


Varje dag bär det av mot nya mål.
[det är inte ens en stor tågbana]


Varje morgon är ny.
[det är den i och för sig]






5 kommentarer:

Anonym sa...

men tror du inte att ca. 40% av de punkarna som utgav sig för att vara punkare egentligen pratade cockney och kom från en övre medelklass och bara ville revoltera från sina föräldrar? hur som helst så är det väl inte många av dem som var punk då som är speciellt punk nu.

det finns inget som heter äkta. personer är väl alla många tal och inte summor. dvs. "no core"

synd att du inte visste det då. då hade du kunnat vara en punkare med självförtroende. nu fick du vara synthare istället... du skulle ju kunna bli punk nu iof. tyckte det var lite punk av dig att flytta ut till något som tydligen inte är värmland utan en gränszon.
somliga avundades, andra förundrades.

patrik var ju PUNKKK! vi trodde honom först inte eftersom han satt i business-suit och sa att han gillade PUNKKK!! men när han sen stuckit med pengarna insåg vi att det nog fanns lite punk under den solbrända huden.

Anonym sa...

det finns ett folk utanför nya zeeland, på en liten ö, som tycker att tiden går baklänges. ju mer tiden går, desto närmre kommer de skapelsen.

de är på ett sätt lobotomerade.
detta synsätt gör att utveckling och framsteg inte premieras i deras samhälle eftersom man då rör sig åt fel håll. de sitter gärna och softar istället. de tycker om att titta på när solen vandrar över himlen, det påminner dem om att de snart ska födas.

Paul Stranger sa...

Gutt, precis det beteendet har jag anammat. Då ser jag fram emot barndomen då.

Anonym sa...

sen finns det ju kulturer där det enda tidsbegreppet är nutid. Imperfekt eller futurum existerar inte i vissa språk... "Fånga dagen" måste bi helt obegripligt där...

Anonym sa...

men alltså du kan inte också signera med anonym. nu trodde jag att det var jag som skrivit inlägget ovanför. jag tänkte när jag läste det "vafan, skrev jag det? okej, jag gjorde väl det och bra att jag gjorde det eftersom det är relevant." men sen insåg jag att det är någon annan och då blev jag rädd!


verifieringsord: malström