Den dubbla evigheten

Döden

eller

livet som aldrig blev.

Vilket gör mest ont.

Just nu; det senare.

Har tidigare skrivit att vi alla är små inför döden.

Vi föds fria från skuld.

Ett tag ville jag åka till månen.

Det vill jag inte längre,

skulle bara förstärka melankolin.

Tror inte att det är meningen

att vi ska få ett sådant perspektiv på vår tillvaro

som att se jorden som en liten spelkula

och veta att där pågår en strid,

en strid om och mot vardagen.

Föds fria,

gråter över en tappad glass,

glada över några streck med en tuschpenna.

Vi lär oss,

våra föräldrar betyder allt.

Vi lär oss hur man ska göra.

Våra kroppar växer,

livet är en lek.

Vi får händer att greppa småsten med,

att kasta ut i vattnet.

På händerna växer små naglar,

ifall det skulle klia någonstans.

Håret är mjukt och lent,

vi får det för att inte bli förkylda

en vårdag när vinden är sval.

Vi får tänder att äta maten som våra förldrar ger oss,

för att vi ska växa.

I striden om och mot vardagen

ser de oss växa.

Vi lär oss läsa,

kommunicera.

Berätta.

Livet som aldrig blev.