S p e g e l n s b a k s i d a

Hon sätter sig vid sjön. Låter ögonlocken falla. 

Här inne är sinnet nu ett djur. Det söker sig djupare i sitt element. Lätt och kraftfullt. Genom små dalar med tät blandskog mot stigningar där solen förhandlat sig till en palts att glimta på mellan tallarna. Tystnaden är tung men behaglig. En korp skymtas mellan träden. Med dova vingslag seglar den fram. De svarta fjädrarna glittrar. Fågeln är sanningen. Den är det sista penseldraget i bilden av meningsfullhet.

Hon öppnar ögonen. Ser på vattnet. Liksom ytan återger ett djup, vilket endast kan förnimmas, så känner hon, genom värmen i hennes bröst, ett fragment av helhet.