Ensam som himmelen

Hon sitter stilla och tänker och tittar på dem runt omkring. Ganska många turister men de flesta är ändå semesterfirande inhemska. Det är som vanligt. Tyngden från vardagens slöja finns även här. Men när hon ser människorna som är på väg, ser hon även sprickorna där hennes drömmar tränger sig ut och tar henne vidare, bort från tiggarnas håglösa uppsyn, från lunchrastande stressade människor och deras matrester, från plast, från engångsförpackningarna. Ekorrhjulet kan inte bli tydligare än på en tågstation. Världen krymper, tänker hon.

Hon tänker på sin moster som inte gör annat om dagarna än att paketera måltider i plast. Det är hennes jobb. Det är vad som får henne att gå runt, kunna bo, ordna för sina barn. Arbetet är såklart inget självändamål, men det måste göras för att kunna köpa sig tid till umgänge med barnen. För att kunna ge dem saker som de vill ha, som de i sin tur tror att de skulle må bättre av att få. Det är slöjan som gör livet monokromt. Från henne till hennes barn finns en vallgrav. Inte som skydd för henne. Nej, hon måste simma genom ett saltfattigt, turbulent vatten av konsumtion för att nå dit. Att det är så lång väg till livet och kärleken.

Hon får nästan panik när hon tänker på det. Hon ser framför sig avståndet som finns där utan att man ser det. Hon föreställer sig hennes moster ståendes framför sina barn och räcka ut armarna utan att kunna nå dem. Som en mardröm där man kan se parallellvärldar i en och samma vision. Hon tänker på indianen i drömmen hon hade förra veckan.