På pizzeria

D i m m a

du ljuva väsen

*

Livan & Skruttibangbang

 

 

Around...

Det som inte kom med på denna bild

är kråkornas kraxande,

hotets vittnen

I anslaget

En låt på radio manar fram en gripande känsla

 Instrument och röst samspelar

Någon sjunger ord vars betydelse är obetydliga,

 men det är vackert

I skapandet kommer vissa saker till oss,

människan blir skönhetens språkrör

 Om ordens betydelse saknar betydelse

så är valet av ord också utan betydelse

Nej

Just de orden är viktiga

Ordens melodi

Det är de där stunderna

Den grumlighet

 som nyss låg över vårat väsen

skingras plötsligt och allt blir klart

Själen är fri för ett ögonblick,

dansar över vilda landskap,

över den rödbruna jorden,

över de torra ängarna,

i det friska klarblå himlavalvet,

över de vida bergen

Det är visdomen

Det är de där stunderna

Ingen ansträngning krävs

Vi känner visdomen som själens dans över vilda landskap

 

När jag är själv på plan

S e c u r e B a s e

Det skulle man inte kunna tro,

att för trettio år sedan

var elboxen till höger i bild,

en hemlig port till andevärlden

Blivande

Hon tycker det är vackert. Hon sitter på detta café, ett av alla världens caféer. De har nya koppar här. Keramik av den kraftigare sorten. Vita koppar med grönt inslag på fat med liknande mönster. Hon finner det tilltalande med de nya kopparna som garnityr på det bruna lite slitna bordet. Det är här den verkliga skönheten finns. I det som har rörts år ut och år in. Det nergångna. Att dra en kaffekopp till sig gör inga märken i bordet men det gör skillnad. De många rörelser som gått över detta bord, tappade skedar, spillt socker, kaffe, handflator, nycklar och andra ting har alla bidragit till den patina som hon nu studerar och hänförs av. De många känslor hos människorna som har suttit här. Hon föreställer sig alla olika personer och vad som kan ha fått det första sockret att spillas ut. Den ene berättar något för den andre. De kanske var vänner. Hon tänker att vi tror att känner varandra. Det gör vi också, men som fasaden på ett hus. Vi släpper in varandra. I hallen, i vardagsrummet, i köket. När vi kommer nära varandra får vi ta del av utsikten från husets bakre del. Den vackra trädgården. Vi känner varandra. Vi chockas sällan över vad som hämtas ner från vinden. Den atmosfär vi lärt känna och tycka om är förlåtande till sin karaktär. Den omfamnar allt dess ägare i sin omsorg, strävan och flykt och har samlat på sig. Blivandet av ett unikt system av objekt. Den atmosfär vi lärt känna och tycka om är ett enande av dessa objekt och subjektet, energin, det som föder rörelse.

Vi känner varandra. Ibland spelar vi chockade över vad som plockas fram ur skåpet. Vi vet inte varför men det är på sin plats med ett litet skådespel. Ibland finner vi att trädgården hyser växter vi inte känner till. Fina växter, men för oss främmande. Då får vi anledning att förkovra oss i vänskapens botanik. Ibland behöver vi inte spela. Ibland chockas vi över vad som hämtas ner från vinden. Kanske en bekännelse. Kanske var det då, för cirka tjugo år sedan, som det första sockret som spilldes ut. En servitris kom sedan med en fuktig trasa och torkade upp sockret med lätt hand, med tröstande ord om att det finns värre saker som sker i världen. Vad lite detta cafébiträde visste om vilken skönhet hon skapade i ögonblicket då den fuktiga trasan pressades över det strödda sockret och mot bordet och sedan drogs fram över den mörkt lackerade träytan. Långt där inne i den minsta av förening mellan sockret och bordsytan utspelar sig en hemlig dramatik. Det är där, där det finns friktion, där finns det liv. För ögat och kanske aldrig under en mansålder synligt men en vacker dag är det uppenbart. Vardagen och dess process, vilken aldrig kan beskrivas bättre än just vardagen, manifesterar sig i de föremål som däri brukats och förenats med varelser som dansat under tiden och dess skarpa tand. Hon får en bild i huvudet när hon tänker på det. En tand, som en skarp hajtand.

Speglar i skyn

F l i p s i d e s

Priset för att smälta in lite varstans

är att inte passa in någonstans.

Vandrar vid sidan av gud

Studie i damm och plast

Sommarsnö II

På andra sidan himmelriket

Det mörka är vackert


Vi förnimmer de belägrade
Som skogsrån
drar de till sig vår uppmärksamhet


Silhuetterna


Vi lär känna dem genom ljuset
som upptar  atmosfären
när vi blickar mot fjärran,
när vi ser


Vi vill befinna oss där,
men vi vågar inte
kasta oss in i det obestämda




Där finns hjältarna


Där finns våra obesjälade likar

D j u r

Detaljer som stimulerar sympatiska nervsystemet

som roddar med adrenalinet.

R i s c h k a

På galleri (Göra konst av konsten)

Överhuvudtaget

F (classic font)

Stolen

Spindeln

Syrran & Poppan

S k u g g s p e l

När jag leker träd

Min Livan

S p e g e l n s b a k s i d a

Hon sätter sig vid sjön. Låter ögonlocken falla. 

Här inne är sinnet nu ett djur. Det söker sig djupare i sitt element. Lätt och kraftfullt. Genom små dalar med tät blandskog mot stigningar där solen förhandlat sig till en palts att glimta på mellan tallarna. Tystnaden är tung men behaglig. En korp skymtas mellan träden. Med dova vingslag seglar den fram. De svarta fjädrarna glittrar. Fågeln är sanningen. Den är det sista penseldraget i bilden av meningsfullhet.

Hon öppnar ögonen. Ser på vattnet. Liksom ytan återger ett djup, vilket endast kan förnimmas, så känner hon, genom värmen i hennes bröst, ett fragment av helhet.

 

S t e n c i l N o c t u r n u s

Dröm januari 8

Linda och jag fick två barn till efter Poppy, bland annat Charlie, och de kom under några dagar. Helt plötsligt var alla ungar sex, fyra och två år gamla. Den sista babyn kom i en salladspåse. Den såg lite sjuk ut. Inte undra på tänkte jag eftersom det var en lufttät påse. Men det gick bra och vips så var den ungen ett par år. Inge konstigt med det, alls.

Lucid

  Ljuset
avslöjar nyanserna

I ett tvärsnitt av en sekund

finns en stillhet

en känsla av evighet

  utom räckhåll för bördans näve

utan mystikens absorption

avskildhet

närvarons vagga